Summio

YouTube-video

Slump och misstag som förändrade historiens gång.

Det här numret är en guldgruva av berättelser om hur slumpmässiga sammanträffanden, dumma misstag och till och med någons löjliga beslut drastiskt har påverkat mänsklighetens historia.

41 min läsning

Tillgänglig på

Förhandsvisning

Kaos, Misstag och Tur: Oväntade Krafter som Format Historien

Hej kompisar! I varje liv, oavsett hur det ser ut, finns det alltid plats för ett par saker. Först, en rykande varm kopp te med något gott till, och en tumme upp för en video från "Другой Истории". Och för det andra? Jo, det gamla vanliga kaoset. Utan det har inget självaktande evenemang i mänsklighetens historia kunnat ske. Ofta är det just kaos, misstag eller bara bisarra sammanträffanden som har förändrat vår civilisations gång till oigenkännlighet. Så, brygg ert te, luta er tillbaka och gör er redo. Med er är en, ja, rent obscent stor genomgång om rollen av kaos, misstag och sammanträffanden i mänsklighetens historia. Nyligen släppte vi en video om hur det antika Egypten kunde ha bevarats och vad det skulle ha lett till. Vi rekommenderar den varmt. Här väntar oss historien om hur en hel civilisation kanske försvann på grund av ett enda dumt orakelråd.

Från Egypten till Persien: En Förlorad Handelsimperium

För att förstå vad vi pratar om, låt oss titta på kartan över dagens Egypten. Dess pärla är förstås Suezkanalen, en artär som förbinder Medelhavet och Röda havet. Bara under 1900-talet utkämpades minst två stora och fyra mindre konflikter om den. Och det är inte konstigt, för möjligheten att kapa 8000 km resa och segla till Indien utan att behöva runda Afrika är värd mycket, även idag. Men förr i tiden var denna artär i princip det som gjorde resan från omöjlig till möjlig. För att runda Afrika och segla till Indien kunde människor för tusentals år sedan fysiskt inte, men genom att kapa vägen – absolut. Det var vad Darius I utnyttjade genom att skapa faraonernas kanal. Efter att ha erövrat Egypten omkring 500 f.Kr. uppfyllde Darius mänsklighetens dröm. Europa började handla med Indien och Kina, och det blev mycket enklare att transportera varor till och från Mellanöstern. Länge, på grund av brittisk och amerikansk exklusivitet, kunde Columbus prestationer inte förminskas i officiell historia. Därför skrevs det sällan och motvilligt i läroböcker om existensen av sjövägar till Indien och gamla, mer utvecklade civilisationer. Men nu är tabut lyft. Och det är allmänt känt att till exempel i det antika Rom fanns en sådan efterfrågan på siden från Indien och Kina att Plinius den äldre kallade detta vansinne en av orsakerna till imperiets ekonomiska nedgång. När folk pantsatte sina hus för att köpa det efterlängtade tyget och sticka ut, och pengarna därmed gick till Indien – flashbacks från Donald Trumps tal, eller hur? Och Rom handlade med Indien via just faraonernas kanal. Lite tidigare gjorde även Persien det, vilket säkrade den huvudsakliga bedriften som gör att bara bra civilisationer kan förvandlas till stora och lämna ett spår i historien. Denna bedrift kallas "internationellt inflytande", och varje stort imperium fick det på ett eller annat sätt. Grekerna handlade, skrev dikter och grundade kolonier från Afrika till Krim. Romarna spred sitt inflytande med eld och svärd, och Kina – med kultur. Men i de allra flesta fall spelade handeln en avgörande roll. Perserna minns som krigare, men tack vare handeln spred de sitt inflytande över halva världen och har sedan Darius tid spelat en stor roll i världen. Fenicierna spred sitt alfabet med handel, och Storbritannien, Spanien, Portugal och Frankrike blev bokstavligen supermakter genom att handla med hela världen, varvid USA plötsligt föddes. De flesta historiker lutar åt att det gamla Egypten gick under på grund av sin självcentrering. Men Egypten saknade den där finessen som kunde lyfta landet till en ny nivå och bevara civilisationen i historien. Det tillät dem att existera i tusentals år, men närmare vår tideräknings början var det omöjligt att överleva utan mjuk makt och inflytande på världsscenen. Religion, kultur, handel – Egypten investerade inte i någon av dessa grenar. Vilket delvis är förståeligt när det gäller ett land omgivet av öknar åt höger och vänster, och hav åt uppåt och nedåt. Men

Storbritannien, Kelterna och Det Förlorade Silvret: Roms Dyraste Misstag

Detta kunde inte kelterna, som vi också nyligen hade ett avsnitt om, åstadkomma. Och som ni redan har gissat, är det även här ett misstag inblandat. Inte bara ett, utan två. Båda inträffade under första århundradet e.Kr. under kejsar Claudius av en och samma anledning. Det första ledde till att kelternas stat försvann, och det andra, kanske, till att Rom självt försvann. För Claudius, som kom till makten efter Caligula år 41, var inte särskilt populär. Lösningen, som alltid i den antika världen, var enkel: erövra något och tjäna pengar. Rom utmärkte sig lite bland de andra genom att under "tjäna pengar" inte bara mena att plundra, utan också att utvinna resurser, skapa jobb och så vidare. För kelterna var det dock ingen tröst, eftersom ett av målen för Roms ekonomiska expansion var Britannien. År 43 e.Kr. landsteg den legendariske Vespasianus, som senare skulle bli kejsare, där. Kelterna kämpade modigt, men krossades. Och redan i juli tog Claudius personligen emot kapitulationen från tolv lokala härskare och gnuggade händerna i förväntan på inflödet av slavar, spannmål och, framför allt, silver till Rom. Mynt var i Rom något mer än bara pengar. De präglades med kejsarens profil. Och det är förståeligt att den som bidrog mest syntes oftare på marknaderna – som en sorts inhemsk reklam. Bara det att med Britannien gick det uppenbart inte så bra. Det fanns silver där, men det täckte inte ens i närheten av kostnaderna för att slå ner uppror från alla möjliga Boudiccas och bygga Hadrians mur och andra försvarsanläggningar. Historikernas konsensus är att Britannien som provins i bästa fall hade en nollbalans. Följaktligen, med vetskap om detta, skulle Claudius knappast ha gett sig dit. Kelterna hade en chans att bevara en stor civilisation, och vem vet, kanske även senare än den normandiska erövringen kunde ursprungliga britter ha stått emot. Och Rom å andra sidan fick en aktiv som visserligen var trevlig, men inte alls hjälpte imperiet. Härifrån kommer det andra misstaget, som National Geographic kallar Roms dyraste misstag i historien. Det var inte bara i Britannien som Claudius letade efter silver. Arbetet pågick vid alla imperiets gränser. Och till exempel en av episoderna beskrevs av den romerske historikern Tacitus i hans "Annaler". Han berättar om en grupp legionärer som var uttråkade till bristningsgränsen, som en legat tvingade att leta efter silver i Tyskland. Enligt Tacitus hittade legionärerna på en listig plan: att be kejsaren att belöna chefen med hedersbetygelser, så att han skulle lugna sig, ge upp och sluta kräva att de arbetade. Länge betraktades skämtet som ett skämt, tills år 2016 en 72-årig före detta fallskärmsjägare vid namn Jürgen Eigenbrod bestämde sig för att jaga vildsvin i kullarna kring den historiska kurorten Bad Ems. Hans uppmärksamhet drogs till två raka linjer på ett övergivet fält. Jürgen prenumererar tydligen på "Другой Истории" och följer avsnitten om arkeologi, för mannen visste att raka linjer inte förekommer i

Slaget vid Midway: Ett Lotteri med Japansk Accent

Nu föreslår vi att vi rör oss närmare nutiden. Vad vet ni till exempel om slaget vid Midway? Ärligt och utan Google är vi övertygade om att de flesta skulle mumla något otydligt om "en enkel seger för USA", eftersom Japan hade färre resurser, och nämna den nyligen släppta filmen, där allt förstås var överdrivet. Men i själva verket är slaget vid Midway ett av de mest tragikomiska slagen i historien. Sammanträffanden och misstag som förändrade dess förlopp är så många att alla fingrar, inklusive tårna, inte räcker till. Bokstavligen allt kunde ha förändrat slagets förlopp till oigenkännlighet. Före slaget blev till exempel USA:s bästa befälhavare i Stillahavsflottan, amiral Halsey, sjuk. Och i strid med alla instruktioner lämnade han i hans ställe Raymond Spruance – en man som, enligt tjänstehierarkin, inte borde ha lett den amerikanska gruppen överhuvudtaget. Ändå var det han som ledde USA till seger, bland annat genom att göra ytterligare ett, till synes, misstag. I slutet av den segerrika dagen gav Spruance order om att sluta jaga de besegrade resterna av amiral Nagumos hangarfartygsstyrka. Och än idag kallar många läroböcker Spruance för feg. Och högre officerare år 1942 ville nästan slå honom för att han släppte de redan svaga och halvt besegrade japanska styrkorna. Men senare visade det sig att mäktiga slagskepp från en annan amiral – Yamamoto – var på väg för att genskjuta och täcka dem. Och om amerikanerna hade fortsatt jaga japanerna, skulle de själva ha hamnat i bakhåll, och slaget skulle slutligen ha slutat inte med seger, utan med oavgjort. Och ur militärvetenskaplig synvinkel gjorde Spruance verkligen fel. Han hade ingen underrättelseinformation, och besluten tog han verkligen – antingen av feghet, eller genom att lita på intuition. Men det var just denna "feghet" som gjorde det möjligt för USA att vinna. Och dessutom – en otrolig mängd tur. Gör er redo att böja fingrar, för på grund av att en japansk spanare sa fel och hävdade att amerikanerna inte hade några hangarfartyg, underskattade amiral Nagumo hotet 2 timmar före kollisionen. Och det är ett. Två. Ett japanskt jagare, "Arashi", som tappade kursen, hamnade efter huvudeskadern, skyndade sig att komma ikapp, och bara tack vare denna slumpmässiga "guide" hittade amerikanerna de japanska huvudstyrkorna. Tre. Japanska ubåtar, som skulle ha spårat amerikanernas rörelser, gjorde sitt första navigationsmisstag på ett år, kom till den avsedda platsen flera timmar för sent och missade den amerikanska eskadern, som de i 99 fall av 100 skulle ha upptäckt och rapporterat. Fyra. USA:s ubåt "Tarpon" försökte förstöra det japanska hangarfartyget "Kaga" med torpeder. I verkligheten missade två av tre torpeder, och en exploderade inte. "Kaga" sänktes till slut av piloter som enligt uppdraget skulle ha bombat ett annat hangarfartyg – "Soryu". Åh ja, dessa piloter skulle inte ens ha varit där. Och de hamnade vid hangarfartygen helt av en slump, genom att förväxla koordinaterna och vänta på nya

Nederländerna: Guldåldern och Den Förlorade Australien

Låt oss börja med Nederländerna. Om någon inte vet, var det lilla landet en gång i tiden en av världens supermakter. Allt började med självständighetsförklaringen från Spanien 1581. Formellt fortsatte det pågående självständighetskriget, som först skulle sluta 1648. Men i praktiken var kriget mestadels bara på papperet, medan verkligheten under krigets period var landets guldålder. Nederländska Ostindiska Kompaniet blev världens första aktiebolag. År 1669 fick det titeln som historiens rikaste privata företag. Ostindiska Kompaniet hade till och med en privat armé, som till exempel framgångsrikt drev ut portugiserna ur Indonesien. Handeln med Japan, Kina, Ceylon, Indonesien var i princip monopoliserad av killarna från Nederländerna. Att säga att de respekterades i Europa är en underdrift. Nästan hela den moderna finansmarknaden grundades i detta land, och på den tiden skapade holländarna den första börsen, ett multinationellt företag, ett system av tullar, skatter och så vidare, och så vidare. Det är just här, förresten, som missförståndet ligger, varför dagens Nederländerna kallas Holland. Holland är namnet på Republiken Förenade provinserna med huvudstad i Amsterdam. De facto var det där alla processer som gjorde Nederländerna till en supermakt styrdes. Där låg också Ostindiska Kompaniets huvudkontor. Så alla besökare kallade landet för Holland, utan att bry sig särskilt om detaljerna. Ett tydligt exempel är Peter I, som använde just detta ord i alla sina dokument. Och andra härskare följde efter. Sammantaget tog man namnet på den mest utvecklade regionen för namnet på hela landet, vilket Nederländerna lider av än idag. Först 2020 vägrade landets officiella institutioner att använda namnet "Holland". Men vi är intresserade av något annat: vart tog supermakten vägen, som på 1400-talet var den rikaste och en av de mest inflytelserika? Detta är förstås ett komplext ämne, men det finns ett dumt misstag som hjälper oss att förstå alla processer. År 1606 nådde ett av Ostindiska Kompaniets fartyg, under befäl av Willem Janszoon, en ö som han kallade Nya Zeeland. Willem landsteg också i Australien och blev den första europé som gjorde det. Nu kallas upptäcktsresanden av Australien i alla läroböcker för brittiske James Cook, men han nådde kontinentens kuster först 1770. Den första var holländaren Janszoon år 1606. Och nu kunde Australiens invånare prata nederländska, om det inte vore för Willems dumma misstag. Utforskaren, som var finansiär in i märgen, hävdade att kontinenten inte skulle ge någon vinst. Efter att ha studerat terrängen lite, var holländarna inte imponerade. Under de följande åren togs frågan om Australiens kolonisering upp ett par gånger i Nederländerna, men det gick inte längre än till samtal. Och sedan nådde Storbritannien kontinenten, koloniserade den och började suga ut resurser, med hjälp av vilka de blev den ledande handelsmakten och besegrade Nederländerna. Förlusten av landets status som supermakt är förstås inte enbart kopplad

Káransebes: Ett Slag Som Förlorades Mot Sig Själva

Låt oss gå vidare till ett annat misstag som kostade det Heliga Romerska Riket sina sista rester av makt. År 1787 bröt det ut ytterligare ett rysk-turkiskt krig. Men till skillnad från tidigare hade det en twist. Europas länder noterade inte stridigheterna mellan de två länderna, eftersom de inte ville att Osmanska riket skulle förlora sin makt för snabbt. Storbritannien, Frankrike och Preussen gav stöd till Turkiet, men Ryssland hade en trumf i rockärmen – ett militärt förbund med det Heliga Romerska Riket. Det levde också på sluttampen, men var fortfarande starkt. Dessutom kändes de familjära banden mellan de österrikiska Habsburgarna fortfarande i alla Europas höga hus. Sammantaget såg det bra ut. Sanningen är att det Heliga Romerska Rikets armé var en underlig syn. Zigenare, tyskar, slaver, italienare, ungrare och andra nationaliteter talade olika språk, var svåra att styra och följde inte alltid ledningens beslut. Särskilt gällde detta rumänerna, som hade ganska goda relationer med Osmanska riket. Denna brokiga, halvt autonoma armé samlades den 17 september 1788 nära staden Káransebes i dagens Rumänien. En oroväckande väntan på strid hängde i luften. På vissa ställen – till och med för oroväckande. Man lyckades inte överraska Turkiet med ett anfall, och enligt underrättelseuppgifter planerade osmanerna offensiva operationer på österrikiskt territorium. Kort sagt, det var mycket nervositet. En av befälhavarna skickade ständigt husarer till andra sidan floden för att kontrollera om turkarna hade kommit dit. På kvällen den dagen mötte husarerna, under en razzia, en bonde med tunnor med alkohol. Enligt en annan version var husarerna rumäner och rånade avsiktligt ett förråd. Enligt en tredje version var ryktena om det rånade förrådet helt enkelt en bluff, spridd av turkiska sabotörer. Det viktigaste är att de efterföljande händelserna är tydligt dokumenterade. Till de försvunna husarerna skickades infanterister, och en ordväxling uppstod mellan de två vapenslagen. Återigen, en version säger att det var på grund av berusning. Den andra hänvisar till en konflikt mellan nationaliteter, och den tredje – till spioner. Men misstaget som en av deltagarna i slagsmålet begick kunde mycket väl ha kostat hela det Heliga Romerska Riket livet, för denna okända soldat skrek: "Turkar!" Kanske försökte han på så sätt avleda allas uppmärksamhet från konflikten. Kanske, berusad, skojade han, men det gjorde omedelbart de närvarande galna. Alla fruktade redan turkarna,